fiixarnsomfan

Och jag hatar det du gjort mot mig. Jag hatar att jag inte kan gå på stan utan att känna oro. Jag hatar att jag ständigt vänder mig om för att se om du är där och att jag undviker vissa platser. Jag hatar att jag inte kan åka med bussen förbi "din" busshållplats utan att minnena inkräktar och att hjärtat slår snabbare. Jag hatar att jag inte kan tända ett doftljus utan att lukten påminner om dig och det du gjort. Jag hatar att jag inte kan lyssna på den ringsignalen från den natten utan att få panik. Jag hatar att jag tänker på dig när jag ser snö. Jag hatar att jag är rädd för att jag ska tänka på dig när jag dricker glögg. Jag hatar att jag skriver detta inlägg om dig. Men det jag hatar mest är att du bryter dig in i mitt medvetande varje gång jag går och lägger mig. Varje kväll finns du där som ett spöke och varje kväll tänker jag på allt du gjort. Alla lögner, alla bortförklaringar, alla tårar och all rädsla och skräck. Varje ny dag närmar sig den dagen då vi träffades för ett år sedan och den månaden du bröt ner mig. Jag hatar att du får mig att hålla igen på mina känslor och att jag har svårt för att lita på nya människor. Jag HATAR vad du gjort med mig, gjort mig till och lämnat mig med. Jag hatar dig!