fiixarnsomfan

..och vi grät ihop, jag och himlen. Det var som om mina ögon och himlens alla moln var i symbios, för när jag började gråta intensivare började regndropparna falla allt tätare. Till slut kunde jag inte längre urskilja om det var mina eller himlens tårar som rann längs mina kinder. Efter en stund föll dropparna allt mer stillsamt och mjukt ner i mitt ansikte, som om de försökte lugna och trösta mig och säga att allt kommer att bli bra igen. Och för en kort sekund trodde jag dem.