fiixarnsomfan

Så känner jag just nu. Jaha?

Dan skickade ett mess vid halv två och skrev att vi behövde prata, om något allvarligt. Han kom hit en timme senare och det tog slut mellan oss. Whot? Häromdagen var allt okej. Han sa saker till mig, och jag trodde att allt var bra mellan oss. Han yttrade ord som jag älskar dig, du och jag, jag har saknat dig, jag kommer sakna dig. Han till och med yttrade orden du och jag föralltid. Och nu kommer han hem till mig och släpper en sån jävla bomb. Är det konstigt man inte fattar någonting? Det känns som en favorit i repris, lite Marcus-style över det. Låtsas att allt är bra, spelar på mina känslor. Har sex med mig. Sen dagen efter får man ett jävla mail/mess om att det är slut. Okej att Dan faktiskt tog sig ut till mig för att säga det, men hans andemening i messet han skickade var inte "vi behöver prata, så vi kan gå vidare i vårt förhållande" utan "jag behöver prata, jag vill göra slut". Så lågt så det finns inte ord för det. Det minsta man kan begära är väl ändå att de ringer och är ärliga. varför ska alla killar vara så fega? Ring för fan istället för att skicka mess/mail. Har man ett vuxet förhållande borde man veta att man lyfter telefonen för att säga en sån sak. Det är så ynkligt, så fegt. Det finns inga tårar, för jag känner mig inte ledsen. Jag känner bara en jaha-känsla inom mig. En, jag-orkar-inte-känsla. Det är konstigt hur en människa kan betyda hela ens värld kan bli en ingenting. Men jag är ändå ganska lättad. För sådana här avslut, lämpar nog mig bäst. När man känner att man blivit förd bakom ljuset, när ens helg tillsammans känns så genomfalsk att ord saknas. Då har jag lättare för att släppa. Så egentligen borde jag kanske säga tack för att han var så falsk? Eller nej, det ska jag inte. att vara falsk är inget att vara stolt över, alltså borde jag inte uppmuntra det heller.

Så är läget nu iallafall. Återigen singel. Fast egentligen. Vid vidare eftertanke. Jag har inte varit singel på skitlänge. Och som jag har sagt innan, jag borde nog egentligen vara singel. Inte för att reda upp saker och ting i min tillvaro, för de sakerna har jag redan lyckats fixa. Men jag borde vara singel. Leva livet. Det låter inte så dumt iallafall om man lägger upp det på det viset. Att vara singel, är kanske inte så dåligt iallafall trots allt? Jag tror jag tar mig igenom det här, jag har verkligen tron på mig själv. Och det känns så jävla skönt.