fiixarnsomfan

Och så var det söndag, igen. Veckorna springer fram, jag hinner knappt andas. Ibland får jag stanna upp, hålla andan och bara känna efter. Andas och tänka efter på vad som egentligen händer. För annars är det lätt att man bara åker med på resan utan att riktigt veta varför eller hur man kom med. Och när resan börjar se sitt slut,, när man återkommer till nuet och får smällen, för det får man, så blir det lätt att man undrar hur fan det kunde bli som det blev. Därför stannar jag upp, andas in ny luft och njuter av varje stund.

Helgen har varit underbar trots jobb. I veckan som var, var jag ledig tre dagar i rad. Jag kommer inte ens ihåg när jag var det senast. Kändes underbart att kunna koppla bort jobbet till hundra procent och bara kunna tänka på sig själv och sin omgivning. De tre dagarna spenderade jag med Dan, vilket inte kunde vara bättre. Att vara med honom på sina lediga dagar är fullkomligt underbart. Han får mig att må så bra. Så bra har jag inte mått på myycket länge. Kan nästan säga att jag aldrig mått så här bra innan, som jag gör när jag är med honom. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli kär igen. Det är 1½ år sedan jag senast kände mig kär i någon, så att träffa honom och få känna så igen är helt underbart. Han är speciell, Dan. Finns ingen som honom. Det finns verkligen ingen som är ens i närheten av honom. Att jag av alla har fått chansen att vara med honom kan ibland kännas för bra för att vara sant. Att vi kan ha det så bra som vi har det, kan kännas ännu mer overkligt. Jag är såå kär i Dan, så jag vet knappt vad jag ska skriva här. Orden räcker inte till. Men jag vet att jag har träffat en ängel, även om jag bara har honom till låns, även om himlen kallar efter honom efter en tid, så är tiden nu med honom den lyckligaste av alla. <3