fiixarnsomfan

Helt plötsligt märkte jag att jag är skitpissed. Satt och läste igenom några loggar från msn, kollade bilder i mottagna filer. Läste texter folk skickat till mig. Och det blev bara så jävla uppenbart hur falska vissa personer är. Man tror att de är ens bästa vänner, men så fort det inte passar de längre så sticker de knivar i ryggen på en. Och det värsta av allt är, att man FÖRLÅTER de jävlarna !! Hur jävla patetisk är man egentligen? GAH! Jag vill få ur min frustration, min ilska.

Satt och lyssnade till mina tankar häromdagen. Det är sjuk hur man kan låta sin bästa vän trycka ner en och få en själv att känna sig så misslyckad och äcklig. Jag har känt mig så jävla obetydlig, så jävla oälskad och äcklig i flera år. Och allt pågrund av EN enda person, som då påstod sig vara min bästa vän. Slängde alltid in mig i skymundan och ignorerade mig. Allting var en kamp för henne, särskilt när det kom till killar. Då blev hon som förbytt och skrattade åt mig, fick mig alltid att känna mig värdelös och fulast i världen. Hon fick mig att "inse" att jag aldrig skulle kunna hitta en kille, så som jag såg ut. Jag kände mig som något katten släpat in, född för att bli torterad inombords. HIttade gamla texter jag skrivit från den tiden. "Ju längre tiden går ju mer misslyckad känner jag mig. Jag har börjat stänga in mig. Vill inte gå ut och träffa människor, för vad ska de säga när de ser mig? De kommer bara tänka : "vafan gör hon här ute? Att hon bara vågar sig utanför dörren!!" Jag önskar att jag var mer som *****. Hade jag sett ut/varit som ****, DÅ tror jag nog att jag hade varit lycklig." 

Jag gjorde allt för den här personen, ställde upp till tusen procent och trodde att jag skulle få igen för det senare. Men nej, jag fick aldrig känna att den här personen ställde upp för mig, så som jag gjorde för den. Och vad blev tacken? Inte ett jävla piss fick man tillbaka, bara en brusten och vilsen själ. Ju mer misslyckad jag kände mig och ju osäkrare jag blev på mig själv, desto mer växte hon och fick mer respekt. Hon levde på min osäkerhet och uppfattning om misslyckande.

Jag har förstått nu hur den här personen egentligen är, och jag har förstått att jag INTE är äcklig/ful/obetydlig/hatad/misslyckad. Sedan jag träffade Sara så har jag fått upp ögonen för världen. Att jag inte är en person som man önskar försvann eller som man ständigt kan trycka ner. Jag ÄR faktiskt värd något och det finns faktiskt folk som ÄLSKAR mig, på riktigt. Jag har funnit äkta vänskap hos två vänner, som jag vet skulle göra allt för mig. Som aldrig skulle ens kunna tänka tanken på att trycka ner mig. Fortfarande kan jag få tillbaka konstiga tankar från förr, men det är då de finns där och påminner mig om hur bra jag är. Att jag inte alls är misslyckad, utan tvärtom. ♥Sara♥Sofia♥


Jag förlorade mig själv i dina händer. Men det kommer aldrig hända igen.