fiixarnsomfan

Det är jävligt konstigt hur folk kan förändras. Från att ha varit ens allt, så blir de ingenting. Man har älskat de högtoch nu bara känner man avsmak. Man gör allt för dem, ställer upp till hundratio procent, och så får man ett hugg i ryggen som tack. Det känns skit. Verkligen skit. Och man vill bara dra täcket över huvudet och stanna där i några månader, tills allt bara har försvunnit och tappat betydelse. För man orkar inte ta itu med alla tankar och visst är det självklart att alla tankar kommer på en och samma gång, som ett fucking bombnedslag. Och inte kan man sålla sina tankar, allt blir ett helvetes virrvarr och man får så ont i huvudet att det känns som om en växande cancersvulst griper tag om ens stackars hjärna. Men så finns det stjärnor, som lyser starkare än andra, som gör tillvaron lite lättare att klara av. Stjärnor som ständigt finns där, fast man egentligen inte riktigt såg dem i mörkret. Stjärnor, som gör allt för att du ska må bra. Igår fick jag en sådan uppenbarelse. En stjärna lyste extra starkt igår när jag mådde som sämst.